marcusen

Viljornas kamp i SVT målade upp det feministiska initiativets liv bakom kulisserna. Sentimentaliteten inträdde som ett töcken i de svenska tv-sofforna då skratt och gråt blandades med högskolepoäng och brevbärare. Det hettade till i opinionsmätningarna när klämkäcka lagom lussebullsfeministiska argument delades ut på torgen. Det här kunde gemene man stödja. Det fanns, kort sagt, goda utsikter.

Vad som hände därefter är inte särdeles märkligt. Framför man en idé, en vision eller en praktisk politik som utmanar rådande maktstrukturer så får man smäll på fingrarna från etablissemangets piska. Så är det bara.

Mediedrevet drog sitt strå till stacken och det brann bra. Häxjaktens primära syfte är inte att förmedla sanningen; ofta görs inte ens anspråk på en sådan förmedling. Vad fabrikationen ska åstadkomma är, på basis av dess påståenden, logiska slutledningar. Producerar, och presenterar, man ett tankesystem tillräckligt slagkraftigt så raderas det gamla ut och folk kommer att, först tvångsmässigt och sedan slentrianmässigt, hålla sig inom det nya.

Plötsligt var inte feminism jämställdhet. Feminism var ondska, manshat och föreställningen om män som självklara anhängare till satanistiska vansinnesdåd i den mörka skogen. Detta var fullkomligt logiskt inom det nya tänket. Låt mig illustrera med ett parallellexempel.

För att berättiga den kommande invasionen av Irak så var USA mycket duktiga på att knyta Saddam Hussein till elfte septemberdåden, utan att i realiteten förfäkta hans inblandning som ett faktum. Konklusionen att Saddam Hussein var boven i dramat var så självklart logiskt i tankesystemet att USA aldrig ordagrant behövde hävda hans iblandning.

Jag är fullkomligt övertygad om att det fortfarande finns människor som tror att Saddam var inblandad i elfte septemberdåden. Och jag är fullkomligt övertygad om att det finns människor som tror att feminister är manshatande, matriarkatförespråkande, hysteriska kvinnor som utgår från att män är djur. Tokigt, eller hur?

Dysfemismen flumskolan är lika vida förankrad som eufemismen skattelättnad. Den gör en subjektiv uppfattning allomfattande och som retoriskt grepp är det fantastiskt framgångsrikt. En dissident hamnar i fatalt underläge om den ska försvara flumskolan eller förespråka förhindrade skattelättnader. Hur kan någon vilja motarbeta en lättnad? En utmanare kan inte vinna över sin motståndare om den låter motståndaren stifta spelreglerna till sin egen fördel.

En part etablerar sin sanning som allmängiltig om den innehar tolkningsföreträde. Har denna position intagits så definieras problemet och därmed även lösningen. Det är med detta inte särskilt underligt att f.d. major Jan Björklunds ”ordning och reda” –tänkande vunnit vida förankring, trots att det doftar rotting.

Att elever bör veta hut får sin följd i ögontjänande, lätthanterliga individer och sanktioner mot de som bryter normen. Det kan röra sig om avstängning av smällarkastande elever, men också om tillrättavisning av kritiska elever som ständigt möter lärarens undervisning med svårhanterliga mothugg. Visst har ”flummet” försvunnit i ett sådant klimat, men hur mår demokratin? Hur ska kritiskt tänkande kunna främjas om artighet och positiv inställning till undervisningen överordnas självständigt tänkande? Och hur ska elever med destruktivt beteende kunna hjälpas om sociala faktorer inte erkänns som väsentliga inslag i problemanalysen?

Vi som inte ställer oss i Jan Björklunds led och skriker slagord för disciplinära åtgärder försvarar inte flummet i skolan. Vi försvarar demokratin i utbildningsväsendet och sätter tilltro till individerna som omfattas av det. Ett paradigmskifte i skoldebatten efterlyses!

Borgarna seglade ner från skyn och landade mjukt på kuddar med stygn av välfärdsretorik. Deras omedelbara omvandling från medborgarfrände till elitistiskt avantgarde fick häpna folkmassor att stanna upp och förundras över sina kejserliga nya kläder. Striden, som mycket skickligt utmålats stå mellan blåbyxan Fredde och brackan Göran, var vunnen och nu var det dags för lite jävlar anamma!

Vurmandet för facket blev styckat; hederliga vaxholmare i Bryssel klappades på ryggen samtidigt som mattan rycktes undan då Arbetslivsinstitutet skrotades och a-kassan skamfilades. Talet om det tjusiga välfärdssamhället förvreds och blev synonymt med stopplagens färd till pappersstrimlaren. Jämställdhet hade tydligen passerat sitt bäst-före-datum och nu var det progressivt att förvisa den feministiska analysen till sophögen.

Mediedrevet kring regeringen, med ministrarnas avhopp och direktör Bildts affärer som grädden på moset, var inte milt, så ”att verka, men inte synas” var det inte tal om. Snarare handlade det om en omvänd logik där ett massivt systemskifte tydligt målades upp för offentligheten. Snabbt skulle det gå, men tydligen saknades stöd; hoppsan!

Hastigt och lustigt blev det, borgarnas popularitets uppgång och fall. Stödet för regeringen har inom deras hundra dagar vid makten nått bottenrekord. Kul att ni kör, men era 15 minuter är tydligen över.

Läste ackurat igenom SvD kultursidors nobla ’Under Strecket’ som idag rullat ut mattan för Kim Salomon, professor i internationell historia vid Lunds Universitet. Kim har läst en bok av Paul Hollander som söker förklara varför intellektuella i väst attraherades av totalitära (läs: kommunistiska) ledares utopiska experiment. Artikeln har rubriken det obegripliga knäfallet för Mao och Lenin och under den förlöjligas marxism som ett utspelat, förföriskt, närmast religiöst, fenomen. Dess troende klappas på huvudet som de inbillade stackare de var, vars kritiska förmåga lämnade plats åt en ståtligare mustasch. Dagens antiamerikanism är således blott en kvarleva hos de naiva krakar som närts vid Marx barm och vägrar hänge sig åt det kapitalistiska underverket!

Han hävdar att vi behöver skriva de politiska besvikelsernas historia och avslutar med att reflektioner kring knäfall för Mao och Lenin lär förvisso knappast förhindra nya politiska illusionsprojekt, men de kan i bästa fall stärka immuniteten mot framtida ideologiska förförelsekonster. Intressant avslutning eftersom Kim är ett ypperligt exempel på en person som fallit hals över huvudet för en politisk illusion. Han har blivit förförd så till den grad att han inte ens kan återge de första raggningsreplikerna. Jag ställer mig mycket tveksam till att han ens är medveten om att han, artikeln igenom, ägnat sig åt ett helhjärtat återdefinierande av nuvarande system, utan att ens nämna det vid namn. Men misströsta inte, Kim. Kapitalismen är norm och utgångspunkt så du kan lugnt segla vidare i ditt objektiva bländverk. Något annat krävs icke av dig.

 Vill avsluta med en omskrivning av Kims egen slutkläm: reflektioner kring knäfall för kapitalet lär förvisso knappast förhindra nya politiska illusionsprojekt men de kan i bästa fall stärka immuniteten mot framtida ideologiska förförelsekonster.

Sveriges rasistiska partier marscherar taktfast uppåt i opinionerna och valutgångens, på många håll, bruna utgång, med Landskrona som praktexempel är ingen slump. Dessa partier har i och med det politiska missnöjet försetts med vatten på deras kvarn. Det är ett missnöje som i sitt första led är positivt, men som missriktats i en repressiv och mycket farlig riktning. Frågan är således hur detta kritiska förhållningssätt istället ska gynna en progressiv bana.

Vi lever i ett förvirrande och motsägelsefullt Sverige där välfärden påstås avvecklas för välfärdens skull, arbetstryggheten urholkas för ökad trygghet och borgare anser sig föra arbetarkamp. Vi  intalas att den naturliga följden av tillväxt är arbete när den i realiteten endast är vidare kapitalackumulation. Men vi ser igenom de tomma orden, missnöjet växer och tilltron till den etablerade politiska makten sjunker drastiskt. Detta är i grunden positivt men missnöjet tenderar att missriktas och underminera en demokratisk utveckling istället för att vara dess förutsättning.
 
I missnöjet finner de rasistiska partierna sitt existensberättigande. De erbjuder en samlingspunkt och tillhandahåller faktiskt en lösning, som i praktiken lyder någonting i stil med - 'Om vi gör oss av med de här individerna vars sociala, politiska, ekonomiska och kulturella egenskaper är omöjliga att homogent beskriva, men som vi problemformulerare anser mindervärda, så är utopin nära.' Blåögdheten och banaliteten är slående, men jag antar att simpliciteten har sin finess.

Vi hålls för ögonen för den globala orättvisans strukturer när vi förväntas skylla på 'galna demagoger' och 'tokiga muslimer'. På samma sätt fungerar de rasistiska partierna. De missriktar det missnöje som bör fungera som grundpelare i vänsterns mobilisering för en utveckling i demokratisk riktning. Så underskatta inte missnöjet, anamma det!